Ett annat nät
Ett trafikflygplan meddelar sin position via ADS-B, och varje antenn i närheten hör det. Ett segelflygplan tiger för det mesta. En transponder med ADS-B kostar tusentals euro, väger en del och drar ström ur ett batteri som måste räcka en hel dag i termiken, och den är bara obligatorisk i delar av luftrummet. Segelflygare flyger i stället med FLARM: en liten låda som ungefär en gång i sekunden sänder ut sin position och färdriktning, så att två segelflygplan som kurvar i samma blåsa ser varandra och inte kolliderar.
Samma meddelanden fångas upp av Open Glider Network, ett nät av markmottagare som frivilliga sätter upp främst på segelflygfält. Det är ett annat nät än vårt, och dess positioner räknas inte in i någon siffra om vårt eget. Datan är öppen under licensen ODbL, och map.flights ritar den i lagret Segelflyg och GA. Den matar också lagret Små flygfält, där en prick vid ett fält visar att någon har flugit därifrån i dag.
Segelflyg är en helgsport, och det syns i datan med en gång. Lördagen den 3 oktober kom över elvatusen segelflygningar från 641 fält in via OGN. Måndagen den 5 oktober var det drygt tusen.
Varje enhet har en post i OGN-registret där ägaren själv väljer om någon får visa den och om dess registrering får synas. Är spårningen avstängd finns flygplanet inte alls på vår karta. Är identiteten inte tillåten är det bara en anonym markör vars etikett byts varje dag, och ett flygplan som saknas i registret behandlar vi likadant: att inte stå med är inte samtycke. Efter 24 timmar försvinner OGN-positioner från kartan, från flygsidorna och från vårt API.
Vi tänkte också på ekon. OGN-mottagare vidarebefordrar även ADS-B, så i början fylldes segelflyglagret med kopior av trafikflygplan som kartan redan ritar. Den 9 september var 564 av lagrets 731 mål över Europa sådana kopior. I dag syns ett flygplan som vår ADS-B hör inte alls i segelflyglagret.
Vit glasfiber
Så sent som i början av oktober ritade 3D-vyn ett segelflygplan som ett allmänt litet flygplan: propeller i nosen, stöttor under vingen, fast landställ. Ett riktigt segelflygplan ser inte alls ut så. Flygkroppen smalnar bakom kabinen av till nästan en stång, vingarna är femton till arton meter långa och tunna som en planka, de flesta har T-stjärt, och undertill sitter ett enda hjul.
Nu har det en egen form. Utifrån fritt licensierade ritningar och foton från båda sidor byggde vi ASK 21, det segelflygplan som flyger oftast i OGN-datan, den äldre ASK 13 av trä, stålrör och duk, de ensitsiga LS4 och Discus, och två motorseglare som kan starta själva, SF 25 Falke och Super Dimona. Typen hämtar vi ur OGN-registret, eller ur typkoden när det gäller ADS-B; ett segelflygplan som vi bara vet är ett segelflygplan får en allmän tvåsitsig modell med arton meters spännvidd.
Alla är vita, och det är inte lathet. Moderna segelflygplan byggs av glasfiber och harts som mjuknar i stark sol. En mörk flygkropp skulle bli het på ett sommarvarmt flygfält, en vit blir det inte. Bara vingspetsarna och nosen brukar ha lite färg.
På marken står ett segelflygplan inte rakt. På ett hjul kan det inte balansera, så det vilar på spetsen av ena vingen. Vårt gör det också: vinkeln räknar vi ut ur formen på varje typ, så en ASK 21 lutar nio grader och en ASK 13 elva. Vilken vinge det vilar på är bestämt för varje flygplan, så att det inte byter sida varje gång du tittar igen.
Vid starten springer en medhjälpare bredvid och håller vingen vågrätt tills segelflygplanet har fått tillräcklig fart. Vår modell rätar upp sig lika mjukt under startrullningen. Falke och Dimona har två hjul och står rakt, precis som de riktiga.
Linan
De flesta segelflygplan kommer upp i luften efter ett bogserflygplan. Det drar dem i en lina som är några tiotal meter lång upp till fyra till sexhundra meters höjd, där segelflygaren kopplar ur. I datan är det dock två flygplan, två prickar och ingenting emellan. Linan får vi lägga till själva.
En bogsering känner vi igen på hur de två flyger: ett segelflygplan och ett motorflygplan tätt efter varandra, på samma kurs och med samma fart, båda i stigning. Mellan dem spänner vi en lina med verklig längd, och vi ritar båda flygplanen i samma ögonblick, så att linan aldrig slutar mitt i luften.
En lina är ingen stång. Så länge bogserflygplanet drar är den spänd och nästan rak. När segelflygplanet kommer ikapp bogserflygplanet slakar den, hänger ned och böljar, precis som i verkligheten, där det är ett ögonblick som segelflygare fruktar, eftersom en slak lina kan sträckas med ett ryck. Efter urkopplingen faller den lösa änden med ringen ned under bogserflygplanet, som släpar den efter sig en stund, och sedan försvinner linan på en gång, utan att blekna.
Samtidigt krängar flygplanen. I en sväng lägger sig båda så mycket som deras fart och svänghastighet kräver, och segelflygplanet efter bogserflygplanet krängar ett ögonblick senare, när linan drar in det i svängen. I bogsering förblir krängningen måttlig. Ensamt i termiken lägger sig ett segelflygplan mycket mer, över fyrtio grader, och kurvar.
Med ett segelflygplan från OGN är det svårare att visa, eftersom dess position bara kommer med några sekunders mellanrum. Kurvandet syns ändå; vi får bara lägga ihop det av glesare punkter.
Vi tänkte också på när man inte ska rita någon lina. Två segelflygplan som kurvar nära varandra i samma blåsa är ingen bogsering. Inte heller två motorflygplan i formation, och än mindre segelflygplan som står bredvid varandra på gräset före start. Och när ett segelflygplan startar med vinsch finns det inget andra flygplan i datan, och alltså ingen lina heller.
Efter landningen
En segelflygare landar, skjuter in flygplanet i hangaren och vill på kvällen se hur flygningen gick. Därför har varje segelflygning från OGN en egen sida på map.flights. Den öppnas från flygfältets loggbok, från segelflygplanet på kartan eller via en länk som piloter skickar till varandra.
Sidan visar spåret på kartan och i 3D över det egna fältet, med en ridå ned till marken som är färgad efter hur snabbt segelflygplanet steg, och i början även med bogserflygplanets spår, när det också finns i datan. Den känner igen hur flygplanet kom upp i luften: efter ett bogserflygplan, med vinsch eller för egen motor. Varje termikblåsa har ett nummer, sin genomsnittliga stigning, höjdvinsten och antalet varv, och utifrån hur vinden förde blåsorna med sig räknar vi ut varifrån och hur hårt det blåste på olika höjder. Glidningarna mellan blåsorna visar vilket glidtal segelflygplanet faktiskt nådde.
Under det står vad som gick bra och vad som kunde ha gått bättre, varje rad med en siffra och med hur säkra vi är, och varför. Där fler segelflygplan var uppe visar sidan hur det bar även för dem, alltid anonymt. Och efter 24 timmar försvinner den, tillsammans med positionerna från OGN.
Efter urkopplingen försvinner vår lina inte bara. Den lösa änden med ringen fladdrar en stund till efter bogserflygplanet, som över ett riktigt flygfält.